Annons
Annons

The story of Essie


 

essie1

Hej! Nu är vi äntligen hemma hela familjen och vi är SÅ tacksamma för alla fina kommentarer och hurra-rop från er! Det betyder supermycket för oss!

Jag vet att ni är sugna på att höra hur förlossningen gick till så här kommer en kort version av den långa, lååånga versionen:

Annons

Måndag, cirka lunch, gick vattnet (så konstig känsla när det går!!) och vi åker in till BB Sophia för kontroll. Då ser vi att hon ännu inte fixerat sig och det betyder att vi blir inlagda och jag blir tvingad att ligga ner konstant och invänta värkar. Natten till onsdagen satte det igång, jag hade värkar hela natten (aka no sleep) men så slutar de igen så fort morgonen kom. Det beslutas då att jag ska sättas igång, vilket man gör och BAM så kom värkar så starka att jag var helt säker på att jag skulle gå av på mitten. Epidural blev en räddning en liten stund men sen började det göra ont som sa-a-a-tan igen. Aldrig känt mig så knäckt, för liksom, om inte Epidural hjälper – vad hjälper då!? I alla fall…efter ett tag var det dags för krystvärkar. Mina tankar då ”gött, bara sista biten kvar, det här gör vi snabbt”. Icke. I över en och en halv timme fick jag ta i så mycket som jag aldrig någonsin tagit i. Så pass mycket att hela ansiktet, halsen, nacken och bröstet tog skada – i tre dagar efter har jag sett ut som att jag haft en fatsuit på mig – helt uppsvullen. Nåväl. Känslan när man i hela kroppen känner att ”jäklar, nu kom hon”…alltså, den lättnaden. Hade den lättnaden funnits som drog så hade jag blivit narkoman i ett ögonblick tror jag, det var den bästa känslan i världen. Det blev långt ifrån något filmögonblick, ni vet, där de lyckliga föräldrarna gråter glädjetårar och säger episka saker till sitt nyfödda barn. Jag var helt i chock och fattade ingenting och Simone var också chockad å mina vägnar och samtidigt överväldigad av synen av sin dotter. 

Jag ska ärligt säga att jag är något traumatiserad av denna upplevelse – jag minns att jag hoppades att de skulle besluta sig för akut kejsarsnitt för jag var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att fullfölja. Jag gissar (och vet) att ni är många därute som säkert har känt och tänkt exakt samma och att ni är många som trots det går igenom fler förlossningar. Naturligtvis är det lite för tidigt för mig att säga något långvarigt löfte men just nu kan jag inte för mitt liv förstå hur man frivilligt kan utsätta sig för det här igen. Som tur är finns det andra lösningar till hands för ett eventuellt syskon. Puh. 

Nåväl, nu är Essie Anna Wera Campioni (fast vi kallar henne fortfarande för Babi Jr, haha) här hos oss och hon är den minsta och snällaste sötnos i hela världen. Och vi är fullständigt förälskade. <3
essie2

Mina två kärlekar några få timmar efter förlossning.essie3

Hemma i sängen, som hon dock inte sovit i än, vi övar bara lite på dagarna. Hon vägrar sova utan närhet till våra kroppar. essie4Ute på första promenaden – tack påsken för ni välkomnade Essie med sånt kalasväder!

Vill också passa på att tacka personalen på BB Sophia – ni är helt fantastiska, vi är helt förundrade över er kompetens och hjärtlighet.

 

Follow me on Bloglovin and Instagram

 

(0)
(0)
Kommentera | Translate
 

Annons
Annons


Laddar