Annons
Annons

 

Att förminska sig själv


Kolla in min bok - yahoo!

Att förminska sig själv pratade vi förvisso om för några veckor sedan i vår podd Världens Bästa Människor och efter det avsnittet så känner jag verkligen att jag måste jobba mer med det. För det kom nämligen upp igen nu när vi spelade in veckans avsnitt som handlar om att jobba med sina rädslor (missa inte!). Jag upptäckte att jag är väldigt konflikträdd, alltså det har jag alltid vetat att jag är men först nu insåg jag att det kanske är det som också gör att jag förminskar mig själv. Jag förminskar saker som jag gör, saker som jag är och saker som jag kan av rädsla för att det ska anses skrytigt och att det i sin tur skulle göra att jag blir mindre omtyckt. Och jag märker att jag gör det i allt.

Som tex när jag har löneförhandlat genom åren så har jag oftast bara tagit det som erbjudits mig av rädsla för att de ska bli arga, tycka mindre om mig eller tycka att jag är jobbig. Eller som nu när jag släppt en bok, det tar verkligen emot att lyfta det – även här i bloggen som ju är MIN plats att lyfta vad jag vill – det känns skrytigt och ”vem är jag att…”. Hur sjukt är inte det? Har man släppt sig en himla bok så ska man väl skryta järnet om den? Det konstiga är att jag lätt kan ge det rådet till alla andra och lyfta dem och säga hur bra de är – men det är desto svårare att göra med en själv. Varför är det så?

Och i och med att jag liksom trycker ner mig själv så vågar jag ju heller inte gå in i konflikt för vem är jag att käbbla emot? Men vad exakt det är jag är rädd för ska hända om jag går in i en konflikt är jag mer osäker på – för det sunda förnuftet säger ju att om jag sätter emot på låt säga en löneförhandling så innebär ju inte det att motparten kommer hata mig, eller om jag tar upp något som är problematiskt i en kompisrelation, är man kompisar så ska man ju kunna prata om allt liksom? Eller om jag står upp för något jag tycker är rätt, ja hur fel kan det då bli? Hmmm… är det någon som känner igen sig? Hur har ni tänkt kring det här och har ni några tips för att lära sig att ”skryta” lite om sig själv på ett bra sätt och för att komma över konflikträdslan?

Som övning så smäller jag upp min egna bok i ert ansikte igen – puh, det gick ju bra ändå!

Follow me on Bloglovin and Instagram

 

(0)
(0)

Kommentera | Translate
 


Annons

Annons

 

Italien och lekplatsen


Myshelg i Cinque Terre

Lekplatsen i Monterosso är kanske den plats i byn vi spenderar mest tid på. Det är en liten fyrkantig sak på låt säga en halv 7-personafotbollsplan. Hälften asfalt, hälften någon slags matta. En gungställning med två gungor, en rutschekana, en liten lekstuga och lite annat smågrejs. Här hänger vi. Barnen, mammorna, Simone och nonnisarna (alltså mor och farföräldrarna). Ja, Simone är ofta den enda pappan. Övriga hänger möjligen utanför lekplatsen eller befinner sig gud vet var. Några spaningar som jag gjort från italienska lekplatsen:

  • barnen leker själva. Föräldrarna sitter på bänkarna med liten matsäck och eventuella leksaker. Vuxna deltar inte i leken. Det är både befriande men också lite knäppt. På ett sätt är det ju jätteskönt för helt ärligt – hur kul är det att leka på lekplats egentligen? Och Essie har vuxit massor i det här med att leka med andra barn, det hade ju såklart hänt även i Sverige eftersom hon blir äldre men ändå, hon tar för sig mer och är inte rädd att gå fram till en ny kompis. Å andra sidan märker man hur megapeppade barnen blir när jag eller Simone deltar i leken. Det är som om de törstar efter uppmärksamhet från en vuxen i leken.
  • det är inget ovanligt att medans barnen leker så tar föräldrarna en aperitivo bredvid. Alltså, en öl på lekplatsen är inga konstigheter.
  • som sagt, männen lyser med sin frånvaro (förutom morfar/farfar som kommer förbi och gungar ibland). I Monterosso är det en annan pappa förutom Simone som befinner sig runt lekplatsen 24/7 och han jobbar inte pga rik familj. Han sitter dock utanför lekplatsen och röker medan dottern är därinne.

Så fantastiskt att komma hem till min lilla tjej!

  • att daska i rumpan när barn är olydiga är naturligt här. Man gör det inte hårt men tillräckligt för att det ska krypa i kroppen på mig när jag ser det. Jag diskuterade detta med en annan mamma en dag och hon frågade ”men vad gör du när hon inte gör som du säger”. Hm, ja du, antingen gör hon som jag säger eftersom hon lärt sig respektera att det är vi som bestämmer utan våld eller så får man ju jobba lite med hot och belöning, typ ”ingen tv ikväll” och så vidare. Jag fick ett storögt och förvirrat icke-svar tillbaka.
  • glass, chips, godis och foccacia är mellis i parken. Jag kämpar på med banan och äpple så gott det går men inte heeeelt lätt när alla andra barn går som i en parad av glass in och ut från lekplatsen.

och OBS nu låter det ju som att jag är en perfekt mamma och alla italienare är helknäppa och så är det ju förstås inte – bara nästan hehe – men så himla intressant att det ändå skiljer rätt mycket mellan våra lekplatser trots att det inte är så långt mellan våra länder.

Läs gärna också: 
Italien och stil
Italien och kroppsideal

Mys med famijen i en vecka i Cinque Terre Italien

Follow me on Bloglovin and Instagram

 

(0)
(0)

Kommentera | Translate
 

Annons


Laddar