Annons
Annons

Min förlossningsberättelse


 

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

Min förlossningsberättelse: Så är det då dags att försöka sätta ord på detta dygn när vår kära Rocco kom till världen. Som jag nämnt tidigare så hade jag under dagen innan testat förlossningdrinken, jag åt också dadlar, drog lite i bröstvårtorna (visst låter det härligt!?) och körde på färdknäppen. Med andra ord var jag sugen på att något skulle hända. Inte för att jag var trött och bara ville vara o-gravid utan mer för att jag så gärna ville att förlossningen denna gång skulle dra igång av sig självt istället för att behöva bli igångsatt. Jag trodde verkligen aldrig på att något av knepen skulle göra någon skillnad, men testa går ju. När vi sen släckte lampan och datorn för kvällen så blev jag helt chockad och misstrodde direkt det jag kände. Inte kunde det väl vara värkar? Det vore ju helt absurt? Knäppt hur man INTE fattar att det är värkar trots att man gått över tiden och ska föda när som helst? Nåja. Jag låg spänt där i mörkret och kände efter, är det där en värk? Ja det måste nog fanken vara så. Fram med telefonen och timerklockan. Va? Fem värkar på tio minuter, borde jag åka in till BB då? Fast det gör ju inte så värst ont egentligen? Det måste väl betyda att det är rätt lugnt fortfarande?

Annons

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

Jag smög ut ur sovrummet, jag väckte aldrig Simone för jag kände att det än så länge var så pass lugnt och hade jag väckt honom så hade det blivit nervositet på HÖG nivå, bättre att prata med barnmorska först. Jag ringde in och mycket riktigt tyckte hon att jag skulle gå och lägga mig, vila och höra av mig igen när värkarna tilltog i styrka. Väl tillbaka i sängen fortsatte värkarna komma tätt men fortfarande på en nivå som mer kändes kul än ont. Jag till och med slumrade mig igenom natten. När solen gick upp (eller ja, lite senare eftersom solen går upp så tidigt nu) berättade jag för Simo att jag haft värkar hela natten. ”VA!?!?!? är du galen, varför väckte du mig inte?!??!”. En naturlig reaktion får man ändå ge honom. Vi gick upp, åt frukost, ringde Cajsa som skulle hjälpa oss med Essie och sms:ade mina föräldrar att de så fort de vaknat bör ta sig till Stockholm. Som jag blivit påmind om gick jag och tog en bild på min stora mage och så fort jag lagt ner kameran så började det rinna. Vatten. Vattnet gick. Så häftig känsla. Återigen ringde jag in och de välkomnade oss in till SöS. Essie var peppad, idag skulle hon få träffa Cajsa, sin kompis Maj, sin mormor och morfar och kanske lillebror.

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

Konstigt nog hade jag inte fått något svar från mamma och pappa men de brukar sova länge och njuta av mornarna så funderade inte så mycket på det. Men när vattnet gått fick jag ringa, mamma svarade viskande ”vi är på gökotta”. Haha. Så de fick kasta sig hem från skogen och packa snabb väska och köra upp, det är ändå några timmar från småland.

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

Cajsa körde oss sen till SöS och vi fick snabbt ett stort och fint rum. Vid undersökningen kunde de se att jag var 4 cm öppen vilket gav mig en bra boost. Vad skönt att kunna öppna sig fyra cm utan att det ens gjort särskilt ont! Det här skulle gå bra. Jag var så glad att det hade satt igång av sig självt, att allt gick lugnt till, att jag kände mig ”med” och att allt kändes tryggt. Förra gången var mycket mer kaosartat och jag var borta mest hela tiden. Så härlig känsla. Vi spenderade några timmar på rummet, åt godis, tittade på Kimmy Schmidt, satt på pilatesboll och tog värk efter värk när det sakta började avstanna. Till slut kom det en liten svag värk var tionde minut och jag hade bara öppnat mig 1 cm till på kanske tre-fyra timmar. Hmm. Vad gör vi nu? Vill ni åka hem? Nej, tack, jag stannar gärna. Ok, men ni får dessvärre lämna förlossningsrummet för här blir det inga barn gjorda på ett tag. Eventuellt får vi sätta igång dig imorgon bitti. Igångsättning – min stora fasa. Det var inte kul att höra de orden igen. Tänk om det i alla fall skulle bli som förra gången? Ändå kände jag mig mindre rädd än jag trodde, barnmorskorna på SöS är guld värda. Frågan var nu, skulle Rocco bli en nål på den nya rutan (alltså imorgon) eller skulle han joina de andra nålarna i dagens ruta?

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

Vi fick byta rum och jag sov en stund. Framåt eftermiddagen, kanske var klockan fem, började värkarna komma igen. Jippie!! Men AJ! Ok. Nu gör det ont. Det är så här det känns när det gör ont. Ujuj. Fy fan. Jag låg där en stund och tog värkarna men till slut kände jag att det var ohållbart, jag måste få någon hjälp. Vi fick komma ner i ett förlossningsrum igen och jag fick lustgas vilket hjälpte framför allt med att komma rätt med andningen utan att spänna sig. Men det blev snabbt värre och epidrualen hägrade. GE MIG! Narkosläkare kom snabbt och epiduralen värmde som en skön kram runt hela magen och benen. Gud vad skönt. All smärta försvann inte men det hjälpte otroligt. Bara känslan av att fatta vad som händer, av att vara lugn, att kunna andas. Det var ovärdeligt. Plötsligt var jag öppen 7 cm. Heja, det är på gång. Men Rocco ville ännu inte ta sig neråt, precis som Essie gillade han det bättre uppe i magen än nere i ”kanalen”. Och så höll det sig en stund, värkarna kom och kom men de var inte starka nog för att pusha Rocco neråt. Till slut togs beslutet att trots allt tillsätta lite oxytocin för att förstärka värkarna något. Jag tänkte ”fine, epiduralen är ju där, det borde ju inte vara så farligt”. Men så PANG small det till igen, precis som det gjorde förra gången, och jag fick panik.

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

En ren flashback och rädslan gjorde sig påmind. Det är möjligt att det inte ens gjorde lika ont som då men eftersom jag blev så rädd så stängde jag mig, grät och kämpade emot. Sköterskan var hård mot mig och jag fick ingen sympati – jag tyckte synd om mig själv men det tvingade ju mig att återgå till lustgasen och komma in i andning igen, hur jävla ont det än gjorde. Efter att ha skakat av mig flashbacken så lyckades jag övervinna smärtan och fokusera neråt. För nu jäklar hände det grejer. Hela magen trycktes neråt och det kändes i hela kroppen att han ville ner och UT! Varje gång en värk kom kändes det också som att jag var på väg att bajsa ut den största bajskorven världen sett – men vad jag vet så kom det aldrig någon. Konstig känsla.

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

När barnmorskan säger att han är ute inom en timma så kändes det inte så hoppfullt. En timma. Det är lång tid. Och förra gången tog det ännu längre tid. Men det var allt jag hann tänka för sen började krystvärkarna. Jag tog dem liggande den här gången, jag hade föredragit att göra det stående på knäna som förra gången, jag kände inte att jag kunde maximera mig kraft riktigt från ryggen men det fanns aldrig tid att byta ställning. Krystvärkarna kom tätt och hårt. Jäkla vad de är kraftfulla alltså!? Det är så coolt, men också så dränerande och denna gången ganska smärtsamma också. Men återigen. Skillnaden mot förra gången var att jag var DÄR och MED. Även om det var pissjobbigt och jag gärna ville springa därifrån så är det det jag plockar med mig – att jag var närvarande. Så otroligt skönt. Jag kämpade på, plötsligt var huvudet framme i öppningen, ring of fire – nu vet jag vad man talar om – det märkte jag aldrig förra gången. Satan vad det brände. Men jag fick känna på huvudet, han fanns där. Sen en push till. Jag trodde att det skulle vara den sista men nej. Fan också. Orkar jag mer? En till. Kom igen. Nej, han kom inte då heller. Shit. Snälla, snälla, kom ut nu. En till, ta i nu då!! Fy FAAAAAN vad jag tog i, jag var helt säker på att hela jag och röven sprack hela vägen upp i ryggen. Men ut kom han. Han kom ut. Den känslan när det liksom ”rasslar” till i kroppen och han är ute – obeskrivlig lättnad. Smärtan försvinner på ett ögonblick. Det är som den aldrig funnits.

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

Men så. Varför kommer det inget skrik. Varför är han så lila? Navelsträngen. Två varv runt halsen. Barnmorskan daskar och daskar. Jag ser att han öppnar ögonen. Simone vid min sida, helt tyst. Hon daskar igen. ett litet ljud kommer. En dask till. Det lila börja avta. En dask till. Ett litet skrik. Gossen min. Lila övergår i rött och till slut, ett riktigt skrik. Upp på bröstet. Han är här nu. Han lever. Han är röd. Han andas. Han är så fin. Han är vår son. <3

————-

När allt lugnat ner sig och Rocco hittar sin väg till bröstet fick jag också veta att jag trots allt inte spruckit en millimeter – hur är det ens möjligt!? Så imponerad av kroppen. Inga styng och den här gången var det heller ingen stor grej att krysta ut moderkakan, en kryst och så var även det över. Snacka om revansch, så glad över att få vara med om det här. Men nästa gång får Simone bära barnet och föda ut det – kom igen nu vetenskapen!!

Om ni vill veta mer om hur Essie kom till världen får ni gärna lyssna på min podd Vattnet Går där jag berättar i avsnitt nummer 16!

Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni Nina Campings förlossningsberättelse om när hon födde Rocco Campioni

 

 

 

Follow me on Bloglovin and Instagram

 

(178)
(0)
10 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar