Det började så bra! Jag tänkte show off:a lite för italienarna genom att dra med mig ett pepparkakshus ner och inviga dem i vår tradition. Jag lade paketet i handbagaget för att det inte skulle skadas – det spelade tydligen ingen som helst roll för när vi öppnade det så var det i tusen bitar. Nästan.
Jag gjorde mitt bästa för att lappa och laga och så satte vi fart. Essie kom på den smarta idén om att smycka huset innan vi satte ihop det – på så vis blir det ju inte lika pilligt. 
Det började faktiskt se ut som att vi skulle lyckas att få ihop vårt tjusiga hus. Enter Roccos fingrar… 
…eftersom han har lite svårt att förstå orden ”försiktigt”, ”vänta” och ”ta det lugnt” så brakade han rakt på med sina färgade chokladgodisar och så KRAAAAK så föll huset sakta men säkert ihop…
Efter en tirad av svordomar och höga suckanden försökte jag ändå rädda det som fanns kvar av huset genom att placera ett glas under taket och på så vis stötta upp. Det funkade cirka 7 sekunder sen kollapsade även den lösningen och…
….jag insåg ytterst tydligt varför vi en gång slutade att göra pepparkakshus hemma när jag var barn.
Men – italienarna fick i alla fall se hur det skulle kunna tänkas se ut. Alltid något!
